Motsägelse eller komplexitet?

Av Elena Balzamo

”Har han blivit ateist? frågade Georg Brandes sin bror Edvard i samband med en artikel Strindberg låtit trycka i Politiken. Jag trodde han var deist…” – ”Han är ateist sedan torsdag”, lydde Edvards svar. En historia som återspeglar den gängse bilden av Strindberg, både i Sverige och utomlands: motsägelsefull, inkonsekvent, halv- (eller hel-) galen, kvinnohatare, guldmakare, hänsynslös och opålitlig – kort sagt: ”vindflöjeln Strindberg”. Att denna uppfattning delas av så många är inte särskilt förvånande: han har säkerligen varit stundom troende, stundom ateist, stundom radikal, stundom konservator, stundom en ”tjänstekvinnans son” och stundom en nietzscheanisk ”övermänniska”. En kvinnohatare som varit gift tre gånger och hade fem barn... Och samtidigt Sveriges störste författare, borde man tillägga.

Själv var Strindberg medveten om detta rykte och försvarade sig energiskt: man ”finner det således inkonsekvent, att jag får ändra åskådningar, när jag skiftar synpunkter, ehuru det just är det konsekventa! Och då jag såg frågan blott från en synpunkt, så blev jag kallad subjektiv, ensidig… Jag har uppfört mig som en diktare, då jag kunde träda fram och tänka i andras namn och personer, jag har uppfört mig som en forskare, då jag icke ryste tillbaka för att tillstå mina äldre villfarelser för att ge tanken frihet att arbeta och upptäcka…”, skriver han i den märkliga essän Maktfrågan eller mannens intressen. Och överdriver, som vanligt. Dock innehåller denna överdrift (som de flesta andra) en djup insikt: hans strävan att nå fram till sanningen (helst hela Sanningen), att begripa (och gestalta) bokstavligen allting mellan himmel och jord. För att lyckas med det är han beredd att betala vilket pris som helst, att offra allt (och alla).

Det är denna strävan efter ett sammanhang – ”det oändliga sammanhanget i den stora oredan” – som gör honom så fascinerande. Däri ligger hans styrka, men däri ligger också hans svaghet: det gör honom till en svårläst författare. Bortsett från teatern är de flesta av hans verk desto intressantare ju mer man lär sig att betrakta dem som beståndsdelar av ett slags Gesamtkunstverk, (une œuvre totale skulle man säga på franska), att inse deras inre logik, de oändliga trådar som binder dem samman och bildar ett oerhört vackert och skiftande tapisseri. Ett helt århundrade med dess världsbild, dess frågeställningar och dess farhågor finns med i dessa skrifter – sett genom ett av den europeiska kulturens mest säregna snillens prisma.